Ready. Set. Go. Och där är jag iväg. Avlägsnar mig först ur startblocket. Likt Lucky Luke är jag snabbare än min egen skugga. Huvudet ner mot bröstet och blicken fäst ner på den rostfärgade löpbanan. Snabba, korta steg för att accelera. Lyfter huvudet upp från bröstet och fäster blicken mot den annalkande mållinjen. Långa steg. Likt en gasell på savannen. Konkurrenterna flåsar mig i nacken. Men de är bakom mig. De är trötta. Jag är outtröttlig. Jag är först. Jag leder. Jag kommer att vinna. De sista 10 meterna avverkar jag på tre steg. Tre steg avverkade. Jag korsar mållinjen som en vinnare. Händerna rakt upp i luften i triumf. Konkurrenterna hade aldrig en ärlig chans på guldet. Jag vittrade guld redan när jag placerade mina blixtsnabba fötter i startblocket. Loppet igenom hade jag guldsmak i munnen. Lätt smak av metall. En smak som jag älskar. Är beroende av. I’m addicted.
To be frank. Jag har aldrig sprungit 100 meter. Jag har aldrig vunnit ett sådant lopp. Det enda lopp jag vunnit är det till ägget. Vilket i sig är en bedrift. Jag vann livets lopp. Men det är länge sen nu. Jag har i och för sig vunnit 60 meter några gånger under mellanstadiet. Men det är väl inget att skryta om. Eller?
Men jag är en tävlingsmänniska. Av rang. Jag vill alltid vara bättre än tjejen/killen på löpbandet bredvid. Springer de fort, ska jag bannemej springa fortare. När jag sprang Diana-milen när jag var 15 år placerade jag mig precis bakom de bästa löparna (löperskorna?). När startskottet avlossades tog jag rygg. Denna rygg höll jag några kilometer innan luften gick ur mig. Helt utpumpad. Hur tänkte jag? Jag tänkte nog inte alls. Jag hade inte den minsta chans. Såklart. Men jag försökte i alla fall. Men jag vann inte. Damn it.
De tillfällen när jag känner att någon springer bakom mig i spåret ökar jag takten för att visa min imponerande löpteknik. Eller den bästa utmaningen är om jag ser någon längre fram i spåret då jädrar ökar fröken Stina takten. Jag kuttar som jag aldrig kuttat förut. Run, Forrest, run. Känslan när jag glider förbi min intet ont anande och ofrivilliga konkurrent är ovärderlig. Känner mig oslagbar. So long sucker.
Även när jag kör bil rycker det till i tävlingsnerven. Stannar jag vid ett rödljus och det står en bil i filen bredvid då kommer vinnarskallen med de tillhörande djävulshornen fram. Jag förbereder mig alltid med dragläge och när det slår om till gult lättar jag lite på kopplingen samtidigt som jag ger gas. När ljuset slår om till grönt då släpper jag alla hämningar. Självklart vinner jag. Trodde du något annat? Tänkte väl det…
Undrar vad denna tävlingsinstinkt eller tävlingslust bottnar i? Är jag störd? Ja, kanske. Är jag dryg? Ja, helt klart. Vill jag ha kul i vardagen? Ja, definitivt. Vill jag stilla mitt adrenalinbehov? Abso-fuckin-lutley.
Sen att jag inte är Usain Bolt gör inte så mycket. Bara lite. Jag kan väl få drömma. Eller?
itstime2befrank 