Hujedamej sån dag det va’

Du vet sådana där dagar man bara spyr på. Dagar som framkallar abnorma kräkreflexer så att en sprutspya är nära föreliggande. Dagar som gör att det kniper det till i magen som om kärlekshandtagen tar ett stryptag runt inälvorna. Hjälp, vad magen inte gillar dessa dagar. Kräkljud a la mästerkomikern Johan Glans: Hurva. Hjärup.

Praktiskt taget hela kroppen avskyr dessa dagar. Huvudet kokar över och ansiktet antar en inte så smickrande falurödaktig nyans. Till och med ryggen biter ifrån något så förbannat. Munnen proppas igen av ordbajs då allehanda svordomar och icke-nämnbara skällsord vill ljuda från stämbanden. Får. Inte. Svära.

Helvete. Satans jävla skit. Fan. Ja, jag svor. Jag svor något så in i bomben. Problem med det? Nä, tänkte väl det. Nämen, himmel, förlåt. Inte okej eller PK av mig att brusa upp mot dig sådär. Men det är lätt att brusa upp när man har haft en sprutspye-dag. Det är ingen ursäkt men nästan. Du kan väl förstå mig i alla fall. Inte det. Nähä. Vilken dålig stämning det blev nu kände jag. Usch. Fy. Hoppas mina ynkliga hundögon och mitt oskyldiga smil kan få stämningen oss emellan att bli mindre anspänd. Hoppas. Det.

Om polletten inte har trillat ned hos dig så har jag haft en sådan dag. Till en början. Sen tog jag mig i kragen (även fast jag inte hade på mig någon skjorta idag). Jag gick och myshandlade på Willys. Jag var kulturell och lånande böcker på biblioteket. Jag tog en ljuvlig dusch och njöt lika mycket som den stönande kvinnan i Herbal Essences-reklamfilmen gör av sitt vattenbad. Jag kockelerade ihop en himmelskt god kvällsmåltid. Jag krämade på den ultimata glädjehöjarlåten (se Youtube-klippet nedan) på den svenska stolheten Spotify. Jag hade det så jädra rart. Lite pensionärsvarning, jag vet, men what the hell? Men vilken tvärvändning. Nu älskar jag allt och alla. I princip. Konstigt kanske. Lite suspekt. Lite mystiskt. Detta mysterium stavas P. M. S. Premenstruellt syndrom. Något som jag lider av. Som många lider av. I det tysta. Eller nej. Snarare out in the f*cking the open.

Detta kan vara tidernas mest motbjudande blogginlägg. Att lyckas klämma in spya, diarré och mens på samma gång måste ses som en smärre bedrift. Ett äckel-hat-trick helt enkelt. Hell yeah. Mental high-five. Klapp på axeln. Nöjt flin. Salig suck. Du kan tacka mig sen. Om du ursäktar, så ska jag fortsätta med mitt pms:ande. Självklart i det tysta. Värnar ju om mina medmänniskors välbefinnande.

I did it my way. I certainly hope so.

Majoriteten av tiden vet jag vem jag är, men ibland svävar det in kriser i form av moln i mitt huvud. Dessa moln gör att jag tvivlar på vem fan jag egentligen är. ”Var dig själv då alla andra redan är upptagna”. Ja, det låter logiskt. Riktigt logiskt. Helt otroligt logiskt. För vi är faktiskt alla unika varelser. Vi är konstruerade olika. Vi är konstruerade på varsitt unikt sätt. Mitt och ditt DNA är unikt – vi är olika. Och det är väl vackert. Så vackert så man kan gråta. Snyft. Hulk.

Men det här med att vara sig själv. Vara bekväm. Vara naturlig. Vara jag. Det är inte så förbannat lätt att veta vem jag är. Vem är jag i detta gigantiskt oändliga universum – vem är jag på jorden? Jag är Stina. Och det kanske räcker. Det hoppas jag i alla fall. Men om det inte räcker kanske inte min unika uppenbarelse passade ihop med din unika uppenbarelse. Det är tråkigt. Eller så är det kanske inte det. Vi kanske inte ska klicka. Maybe it’s not meant to be. It’s just isn’t.

I mina djupaste stunder av tvivel rörande vem jag är kan jag tänka: Vad betyder jag? En fråga som är hiskeligt, ja förbannat, svår att svara på själv. Vad betyder jag för andra? Jag är ingen hjälte. Jag har inte uträttat något stordåd för att förenkla livet för mina medmänniskor.  Jag har inte tagit en kula för någon. Jag bara är. Och jag försöker göra det bästa av detta ”ärandet”. Självfallet försöker jag möta mina medmänniskor med ett öppet, glatt och tolerant sinne. Jag försöker sträcka ut min hand till människor som behöver den. En hand att fatta tag i och hålla i kan vara nog så betydelsefullt. Men ibland undrar jag om mina medmänniskor uppfattar sitt möte med mig som viktigt, sant eller betydelsefullt. Men vem har sagt att det är jag som ska  definiera vad jag betyder för andra? Hur ska jag kunna veta det? Hur fan ska jag veta det? Kan du säga mig det?

Men oavsett om jag betyder något eller inte, kommer jag att gå min egen väg. Ska försöka gå så långt som möjligt. Så långt benen bär. Förhoppningsvis är jag betydelsefull under vägen. Att jag gör skillnad. Att jag behövs. Att jag är unik.  Hoppas gör jag. Hoppet är ju det sista som överger människan. Än har inte mitt hopp övergivit mig. Mitt hopp, snälla du, överge mig inte. Gör det bara inte. Just don’t.