Nudist, javisst – eller nja…

Det där med att vara naturlig. Såsom Gud skapade en. Att iklä sig födelsedräkten. To go into the wild. Att vara naken. Det kan vara svindlande skönt, bekvämt befriande, ljuvligt luftigt, pompöst pirrigt, ja, alldeles, alldeles underbart. En fri stjärt är kanske en glad stjärt.  Men det kan också vara ohyggligt obehagligt.  Att gå med rumpan bar så att säga. Påtvingad nakenhet är den värsta sorten au naturell. När man inte har något val. Du vet säkert vad jag menar och nickar förmodligen instämmande. I hear ya.

Maria ”I like tassels” Montazami känner sig ju naken utan sitt läckra läppstift. Patetiskt kan man tycka. Oförståeligt kan man också tycka. ”Mannet” i de senaste två meningar är lika med jag. Men jag börjar förstå hennes tankegångar. De är inte så patetiska. Jag upplevde för ett tag sen denna nakenhet. Ett smärtsamt minne. Ett traumatiskt minne. Ett minne jag inte gärna vill gå och bära på. Det sägs att det är bra att prata om upplevelser av den icke-välkomna sorten. Det är bra att ventilera. Här kommer min ventilation. Jag blev av med en av mina bästa vänner. En ständig följeslagare. En trofast kompanjon. Min högra hand. Ja, du gissade rätt, min kära plattång har gjort sin sorti. Utan min plattång känner jag mig naken. Ohyggligt obehaglig är denna påtvingade nakenhet. Jag ryser.

Kalla mig ytlig. Kalla mig korkad. Kalla mig CP. Kalla mig vad du vill. Jag kanske ger dig kalla kårar. Du kanske tycker att sådana som jag och Montazami är dårar. Jag bryr mig inte. Det jag bryr mig om just nu är min plattång. Den pålitlige plattmästaren som kunde konsten att reda ut mitt fågelbo till hår. Jag vill inte ha ett fågelbo i håret. Pip pip. Jag vill inte vara statist i Alfred Hitchcocks skräckrulle ”Fåglarna”. Kra kra. Jag vill bara inte. Men vad är det du vill kanske du frågar mig. Det jag vill ha är ett glansigt, lent, vackert och platt hår. Det är vad jag vill. Jag vill ha min plattis. Älskade plattis. Where art thou?

Åh, vad skönt det var att ventilera lite. Pust. Stånk. Stön. Mitt naturliga hår i all ära men mitt onaturliga hår är fan så mycket bättre. Länge leve plattången.  Länge leve möjligheten att införskaffa en ny. Länge leve ironin.

The future is just a fucking concept, that we use to avoid being alive today

Framtiden är bara ett jävla koncept, som vi använder oss av för att undvika att leva idag. Så sant, så sant.

Men planering inför framtiden är bra. Planering är för mig ambition. Genom att planera tänker du framåt, du strävar mot ett mål och blir därmed företagsam och driftig för att uppnå målet. Men planering kan också vara förbannat tråkigt. Att alltid sträva framåt kan vara lika nödvändigt  som onödigt. Var inte så nödig. Var inte så utstuderad.  Var inte så kvadratisk. Stanna upp, se dig omkring och bara var. Andas. Le. Njut. Följ med. Gör misstag. Tänk inte. Think outside the box. Live a little.

To be frank. Jag är en planerare. Men en planerare på deltid. Halvparten av tiden försöker jag vara i ögonblicket. In the moment. Min rib tattoo, eller revbenstatuering som det heter på vårt vackra svenska tungomål, lyder: Our care should not be to have lived long, as to have lived enough. Jag försöker att inte alltid tänka på framtiden. Att undvika att leva idag, det gör jag bara inte. No way, José.

Att fylla sina dagar med historier som man kan berätta när man är äldre är för mig ett mål att eftersträva. Fyll inte ditt liv med dagar, utan fyll dina dagar med liv. Jag vet att det låter extremt klyschigt men det är faktiskt nästintill så nära sanningen man kan komma. Så nära svaret på frågan vad meningen med livet är. Meningen med livet är enligt mig att uppleva. Så ut och upplev nu! Det ska i alla fall jag göra. Helsike vad jag ska uppleva. Det är min plan…

Det är bättre att vara på hal is och ha det glatt,

än att gå i lera och sörja                    

                                                                                  – Robert Broberg